”Kommer du ihåg platsen du vuxit upp på och – minns den dig? Karolina Erlingsson ställer frågan till sig själv med en serie frottage från Simlångsdalen i Halland. Med ömtålig blyerts har hon gnuggat fram spår av små stenar, jord, fuktig mark och kvistar. Dessa handgripliga kontaktövningar med hembygden ger henne vaga ekon av sitt förflutna.

Hon har drivits av samma kraft som Inger Christensen i ”Brev i april” (1979); nämligen medvetandets transport av ett landskap och hur det förvandlas till känslans rum. Den danska poeten beskrev hur platsen liksom sattes i rörelse under pappret och formades till ”ett vattenfall av bilder”. En liknelse som också träffar Erlingssons teckningar. Och med Christensens ord kan de också beskrivas som ”minnen på ett annat slags språk som är tecknens eget”.

Teckningarna är på samma gång jordigt konkreta och sprött flyktiga. Mest påminner de om tunna skal som brister i mötet med pennans udd så att världen i bildernas innersta kan bre ut sig utan gränser.

Det är ingen tillfällighet att Erlingsson kallar dem för ”Fuga”, flykt; just det undflyende har länge varit hennes tema. Bilderna följer på varandra som ekon. De flesta påminner mig om moln eller mossor. Men på en av dem förenas blyertsspåren till en stig eller ett tunt rep. Det är en diskret hänvisning till den tvinnade tråd av björnmossa som löper genom Krognoshusets tre våningar. Jag följer den ner till källaren. Där ligger utbredda som en solfjäder tio stora ark fläckade av fukt och bläck, en oinbunden bok. Den ger aningar av skog men framför allt fungerar den som mörk generalbas i fugan; huvudtemat pumpas fram för att varieras intill upplösning i teckningssviten på översta våningen.

Men eftersom kompositionsprincipen för en fuga är cirkulär börjar allt om gång på gång. Det finns inget slut för den som låter allt både upplösas och börja om i sig själv. Och det är närmast en fysisk handling som Christensen har beskrivit som ”en hemkomst i kroppen”. Både för henne och Erlingsson hänger den påtagligt sinnliga upplevelsen ihop med musikaliteten. Bilderna liksom nynnas fram på ett sätt som påminner om dikternas tilltal. Lågmäldheten är till för att skärpa lyhördheten. Om jag tyst följer fugans vägar genom frottagen förnimmer jag vagt deras inre rytmer som röster – ekande av varandra.

”Vem – är – hon” har Erlingsson ristat på tre tunga stenar och svarar ”glöm ej mig”. Och hon ger mig en utställning jag länge kommer att bära med mig.”

– recension av utställningen Tre ord till dig på Krognoshuset Aura, i Sydsvenskan 26/2 2021 av Thomas Millroth